Denna rörelse är inte ett försök att exportera Haitis kultur till världen.
Det är inte en haitisk rörelse, en amerikansk rörelse eller en rörelse som tillhör någon enskild nation, etnicitet, religion, politisk filosofi eller kultur.
Det börjar med något mycket enklare och mycket mer personligt:
Tack.
Jag föddes med haitiska rötter, och det arvet kommer alltid att vara en del av min historia. Genom min musik, särskilt Kompa, reser haitisk musikkultur naturligt med mig.
Men Amerika är också en viktig del av min historia.
Amerika är där jag växte upp, där jag utbildades, där jag etablerade min karriär, och där jag fick möjligheter som så småningom tillät mig att resa bortom dess gränser och uppleva den vidare världen.
Detta bidrag måste erkännas med tacksamhet.
Och när jag reste, land efter land och stad efter stad välkomnade mig.
Ibland var det välkomnandet betydelsefullt. Ibland var det bara en person som hälsade.
Ett leende. Ett handslag. En måltid. Ett affärsmöte. Ett samtal. Ett hotellrum efter en lång resa. En främling erbjuder vägbeskrivning. En familj som öppnar en dörr. En stad som låter mig uppleva ett annat sätt att leva.
Varje möte blev en del av min resa.
Därför börjar detta initiativ som en konstnär som går tillbaka genom resan i sitt liv för att säga tack till de människor och platser som välkomnade honom på vägen.
För att inte tala om för dessa länder vad deras kultur ska vara.
Inte för att ersätta deras kultur med min.
Inte för att exportera ett lands identitet till ett annat.
Men för att säga:
Tack för att du tog emot mig.
Tack för att jag fick uppleva ert land.
Tack för att du blev en del av min livsresa.
Från personlig tacksamhet till global tacksamhet
Det första kapitlet bör börja med de platser som har en autentisk koppling till mitt eget liv.
Det här är platser jag besökte, bodde på, arbetade på, reste genom eller kom ihåg på grund av de människor jag träffade där.
Äktheten är viktig.
Vi ska inte låtsas att jag har en personlig koppling till varje land i världen när jag inte har det.
I stället börjar vi med sanningen.
Det här är de ställen som rörde vid mitt liv.
Och jag återvänder, genom musik, berättande, vänskap, kulturell uppskattning och tacksamhet, för att säga tack.
Men det är bara början.
När denna tradition väl har etablerats kan cirkeln växa. Andra länder kan delta. Andra städer kan delta. Andra konstnärer kan delta. Andra familjer kan delta. Andra generationer kan delta.
Så småningom kan den ursprungliga personliga resan bli något mycket större:
Internationella veckan för tacksamhet
En vecka varje år när mänskligheten uppmuntras att minnas de människor och platser som hjälpte oss längs våra resor och helt enkelt säga: Tack.
Genom musik. Genom mat. Genom konst. Genom vänskap. Genom berättande. Genom kulturellt utbyte. Genom samhällstjänst. Genom ett handslag. Genom ett telefonsamtal. Genom ett besök. Genom att minnas någon som hjälpte oss för flera år sedan. Genom ett land som erkänner ett annat. Genom en generation som tackade den generation som kom före den.
Uttrycket kan förändras. Principen bör förbli: Tacksamhet.
En 1000-årig tradition
Ambitionen är inte att skapa en händelse som försvinner när dess grundare är borta.
Ambitionen är att etablera en tradition.
Min generation börjar. Nästa generation bär den. Deras barn bär den. Och generationerna efter dem fortsätter att bära den.
Mandatet är enkelt:
Under de kommande 1000 åren, ta en vecka varje år för att säga tack till världen.
Framtida generationer bör ha frihet att anpassa musik, teknik, språk, städer, fester och metoder för deltagande till sin egen tid. De bör inte behöva efterlikna grundaren. De bör uppmanas att bevara principen.
Kom ihåg var du kom ifrån. Kom ihåg vem som hjälpte dig. Kom ihåg de platser som välkomnade dig. Och säg tack.
Tekniken kommer att förändras. Musiken kommer att förändras. Länder kan förändras. Städer kommer att förändras. Generationer kommer att förändras. Men tacksamheten blir inte föråldrad.
Kulturens roll
Varje deltagande land bör uppmuntras att presentera sin egen kultur.
När vi besöker Senegal bör vi lyssna på Senegal. När vi besöker Kina bör vi lyssna på Kina. När vi besöker Mexiko bör vi uppleva Mexiko. När vi besöker Belgien bör vi uppskatta Belgien. När vi besöker Nederländerna bör vi uppskatta Nederländerna. När vi besöker Amerika bör vi erkänna Amerikas bidrag till resan.
Och när Haiti firas, bör Haiti firas autentiskt också.
Kompa är fortfarande en del av min konstnärliga identitet, men den bör fungera som en enda musikalisk röst som reser i vänskap, inte som en förklaring om att rörelsen tillhör Haiti.
Principen är ömsesidighet:
Jag tar med min sång. Du delar din sång. Vi lyssnar på varandra.
Det är kulturellt utbyte.
Amerikas plats i berättelsen
Amerika förtjänar ett uttryckligt erkännande.
Det bör aldrig förefalla som om den internationella resan förverkligades utan den grund som gjorde mycket av den resan möjlig.
Amerika var där jag växte upp och utbildades. Det var där jag byggde en karriär. Det gav möjligheter till internationella resor och internationella relationer.
Därför är tacksamhet till Amerika inte en fotnot. Det är en del av den grundläggande historien.
På samma sätt är tacksamheten mot Haiti fortfarande en del av berättelsen, eftersom arvet, familjen, minnet och Kompa hjälpte till att forma den konstnär som så småningom reste den världen.
Dessa sanningar konkurrerar inte med varandra. De tillhör samma liv.
Inget land äger tacksamhet
Den internationella tacksägelseveckan bör till sist tillhöra mänskligheten.
It should never become: “Haiti thanking the world.”
It should never become: “America thanking the world.”
It should never become: “TimTim.Live teaching the world gratitude.”
Den grundläggande berättelsen är helt enkelt:
En person beslöt sig för att återvända och tacka den värld som hjälpte honom att forma sitt liv.
Sedan inbjöd han andra att göra detsamma.
Det är så något personligt kan bli universellt.
Grundarens löfte
Jag kan inte personligen tacka alla människor som har hjälpt mig. Jag kan inte lämna tillbaka alla handslag. Jag minns inte varje ansikte. Jag kan inte gå tillbaka till varje samtal.
Men jag minns vad dessa möten betydde.
Och jag kan skapa något som säger, å mina vägnar: Jag glömde inte.
Till de länder som tog emot mig: Tack.
Till de städer som välkomnade mig: Tack.
Till Amerika, som gav mig möjligheter att bygga ett liv, etablera en karriär, och resa: Tack.
Till Haiti, vars arv och musik finns kvar i min konstnärliga röst: Tack.
Till främlingarna som log: Tack.
Till de människor vars namn jag inte längre minns: Tack.
Till dem som bara sa hej: Tack.
Och till de generationer som skall ärva denna tradition:
Fortsätt.
Inte för mig. Inte för ett land. Inte för en kultur. Men för mänskligheten.
Det tusenåriga mandatet
En gång om året, i en vecka, kom ihåg.
Kom ihåg folket. Kom ihåg platserna. Kom ihåg möjligheterna. Kom ihåg vänligheten. Kom ihåg resan.
Säg då: Tack.
Och när din generation är klar, ge det ansvaret till nästa.
I tusen år.
Och kanske, när dessa tusen år har gått, en annan generation kommer att besluta att tacksamhet förtjänar ytterligare tusen.